Min astmaberättelse del 3.

Fortsättning:
 
Mamma kom och hämtade mig och försökte leda mig till bilen, eller höll mig i armen tror jag.
Satte mig i framsätet och hon körde.
Jag kommer ihåg hela bilresan.
Jag kunde inte sitta still. Tryckte mig runt i sätet, tryckte mot fönstret, mot handsfacket och ålade runt.
Som en jävla virvelvind. Det är iallfall så jag minns det.
Mamma kör upp framför dörrarna in till akuten, vi hoppar ut och innanför dörren sitter det två i kö som
väntar på sin tur.
Jag slänger mig fram mot den lilla kanten som finns vid inglasningen, där de ställer frågor om
vad man har problem med och tar temp i örat för att se om man har feber.
Jag stäcker bara fram min arm där jag fortfarande har mitt sjukhusband på mig, det där blåa plastbandet med namn och personnummer.
Jag hade inte tagit av mig det än eftersom jag fått åka fram och tillbaka dagarna innan.
Jag får fram " Jag kan inte andas ". Sen är det svart för mig. Jag försvinner helt och hållet.
 
Jag vaknar upp på Intensivvårdsavdelningen på USÖ dagen efter.
Klockan var runt 13. 
När jag kom in till akuten med mamma hade jag haft 40% i saturation ( alltså syre i blodet ).
Som jag skrev tidigare så är allt under 70% livshotande.
I min journal står det att jag var 'motoriskt orolig'.
Enligt min mamma var de ca fyra fem personer som försökt lugnat mig och fått kontroll på mig medan jag bara hade ... slagits är fel ord men jag hade antagligen panik och kunde inte kontrollera mig.
De var tvungna att söva mig för att lugna mig och lägga mig i respirator innan avfärd med ambulans till Örebro.
 
När jag vaknar på IVA finns superbra personal där som frågar hur det känns osv.
Det kommer även in läkare från förlossningen som berättar att de hållt koll på min bebis
under hela tiden och att allt ser bra ut i magen och att vi planerar göra ett ultraljud senare.
Det är slangar och nålar överallt.
De säger att mina anhöriga är utanför och de vill gärna komma in.
Först kommer min pappa och min lillebror. Kommer inte ihåg att
vi pratar så mycket utan mest gråter och håller varandra i handen.
Efter det kommer min mamma och min sambo in.
Samma sak där, minns inte vad vi pratade om. Bara att vi alla grät.
De hade fått varit inne och kollat till mig tidigare när jag fortfarande sov.
Och berättade att jag hade haft ännu mer slangar i och runt mig.
Det är så ... svårt att se sig själv utifrån på något sätt.
Gud det här var inte lätt att skriva, eller att kolla tillbaks i journalen.
 
Jag får ligga kvar några timmar tills de senare börjar plocka bort några slangar och gör mig redo för att flyttas ner till Lungavdelningen där jag skulle få ligga ett par dagar.
När jag flyttas ligger min saturatin på 96% igen och de håller ständig koll.
Jag går på kortison och har fortfarande en mask runt huvudet med syrgas.
Jag var så blå och svullen på hela händerna och mina armar, det var från alla nålar men också från att jag troligtvis slagit i saker när på Karlskoga, som jag då inte kommer ihåg.
Men det kändes liksom som tjocka klubbor, var så tungt att bära upp armarna och kunde knappt skriva sms eller hålla i telefonen första dygnet.
Träffar en fantastisk läkare som jag träffar än idag, Erik. 
Får träffa en supergo barnmorska som lyssnar på bebis CTG vilket ser bra ut.
Supertrevliga sköterskor inne på avdelningen jag låg och jag kände mig trygg där.
Har de bästa astmasköterskorna som jag fortfarande träffar regelbundet.
Jag träffade så många läkare och sköterskor efteråt som sa att det var så skönt att se mig i vaket tillstånd där de kunde få kontakt med mig.
Och Maja... min Maja, under den här tiden på avdelningen så kände jag mig aldrig ensam.
Grät och grät och grät men mycket av tankarna gick till vad som faktiskt kunde ha hänt.
Och att jag inte stod på mig mer tidigare.
Men Maja hon rörde sig som aldrig förr. De sa hela tiden att all den lilla luft jag hade gick till henne.
Att kroppen fungerar så att den tar hand om fostret först.
 
 
 
Jocke hämtade hem mig på måndagen.. och jag minns inte alls vad vi gjorde när jag kom hem, om jag kunde sova eller inte.
Jag vet att jag tog tjuren i hornen direkt och lade mig i sängen för att bara ligga där.
Kunde inte vara rädd för att vara i sovrummet längre tänkte jag.
Melwin frågade länge efteråt om jag skulle sova kvar på sjukhuset varje gång jag åkte på kontroll.
Det har tagit ganska lång tid för oss att få en diagnos vad jag faktiskt har för något.
Men, nu har vi svaret.
Min diagnos heter Eosinofil astma och det är en svår astma.
Jag har förhöjda vita blodkroppar i blodet.
De här blodkropparna ska skydda kroppen från parasiter men för stor mängd är farligt för kroppen och det som händer är att luftrören täpps igen.
Vi vet inte var det kommer ifrån.
Jag har provat olika behandlingar med olika styrka på inhalator, gått på flera kortisonkurer då 
den starkaste astmasprayen inte fungerar på mig.
Men nu har jag börjat med sprutor för min astma.
Jag är inne på tredje sprutan nu tror jag, kombinerat med min astmaspray.. och det verkar fungera.
Hittills känns det väldigt bra.
Men det är konstigt, det är något jag jobbar på att acceptera, att jag kommer behöva ta sprutor för min astma i resten av livet.
Därav att jag går hos en kurator nu, för att prata om alla olika tankar och känslor som kommer med det här som jag varit med om.
Många tankar om hur min familj mått i det här, hur de hanterade allting när det hände och om de var rädda. Vad dom sade till varandra ? Vad sa läkaren till dem? Tänker de fortfarande på det?
 
Min resa tillbaka pågår hela tiden, jag tänker på det här varje dag.
Så fort jag blir tung i andningen, hur det har påverkat mig med vissa saker som jag inte berättat för någon förutom min kurator nu. 
Hur rädd är jag för att det ska hända igen? Att jag ska få en sånhär attack? 
Jag är jätterädd, så fort jag blir stressad och känner att pulsen går upp så måste jag på något sätt stoppa mig själv.
Troligtvis kommer inte det här att hända mig igen.
Men det är ju ett trauma som behöver bearbetas.
Det är svårt att verkligen få med känslan av att inte få luft, att kämpa för varje andetag och vara rädd över att det inte räcker till.
Det är inte en självklarhet att få luft, ta den inte för givet.